Historieresan

Jan-Olof Nilsson.

Författare / föreläsare / filmare

Det var nog bilderna det började med, eller kanske snarare avsaknaden av dem. Det tidiga 60-talet var en bildfattig tid. Vi hade en enda tv-kanal, få av oss hade sett världen – på sin höjd Danmark – och dagstidningarna dominerades av text, text och åter text, tycktes det. Med andra ord, något av en ”öken” för en ännu icke läskunnig men mycket nyfiken grabb. I hemmet fanns dock den amerikanska tidskriften National Geographic, omsorgsfullt hemskickad av släktingar från ”over there” som årlig julprenumeration. Här öppnade sig en helt ny värld, en värld som innehöll fantastiska bilder från både samtiden och historien. Idag, 45 år senare, kan jag fortfarande se några av dem framför mig.

Skolan var det väl inte så mycket bevänt med till en början. I tur och ordning lockade fotboll, moppe, tjejer och engelska motorcyklar betydligt mer. När 70-talet gick över i 80-tal, Puch slutat tillverka sin Dakota, den gamla Triumph 67:an börjat krångla allt mer och en söt tjej vid namn Anette kommit in i mitt liv beslutade jag mig för att det var dags att bli vuxen – eller åtminstone äldre. De usla betygen lästes upp på Katrinebergs folkhögskola, en skola med flera fantastiska pedagoger som kunde motivera och sporra. Någon såg att jag kunde skriva. Att jag var intresserad av att läsa visste jag själv sedan tidigare. Och det där med historia, film och konst var förstås väldigt intressant det också. Fyra år på universitetet följde. Historia, internationell politik, internationella organisationer, etnologi, antikens kultur- och samhällsliv, konstvetenskap mm. Efter avslutade studier blev det tio år som antikvarie och utställningsproducent på museum samtidigt som jag började frilansa som journalist och tog mina första steg som författare.

Böckerna kom i rask takt och recensionerna var välvilliga. Ett antal tusen reportage, artiklar och kåserier i dags- och fackpress har det också hunnit bli. År 2003 valdes jag in i Sveriges författarförbund och alltsedan dess har skrivandet tillsammans med filmandet varit min huvudsakliga sysselsättning. Att jag hamnade i filmbranschen var en följd av boken ”Lucky Strike”. Boken, som gavs ut av fantastiska förläggaren Tryggve Carlssons på ansedda Carlssons Bokförlag i Stockholm, fick stort genomslag över hela landet och när folk började höra av sig även från USA förstod jag att historien var stark nog att berättas även i filmens form. Hur svårt kan det vara, liksom, tänkte jag i mitt oförstånd. Väldigt svårt, visade det sig! Men tack vare fantastiska medarbetare blev det en film, och efter två års arbete och filmande i både Sverige och USA hade dokumentären ”När amerikanerna kom till byn” svensk premiär i SVT. Filmen kom därefter att visas i olika sammanhang även i USA. Och… jodå, nya filmer är på gång.

Men nu höll jag på att glömma föreläsningarna! Först trodde jag att det där med att framträda inför publik inte var något för mig, men redan vid första föreläsningen öppnade sig ytterligare en av de världar jag inte trodde fanns, och när responsen var omedelbar förstod jag att jag funnit ännu en form av berättande. Uppdragen kommer numera tätt, och från hela landet. Vart och ett av dem är en gåva då jag får chansen att möta så många fantastiska människor. Upplägget i mina böcker, filmer och föreläsningar är alltid detsamma. En liten skärva från någonstans i Sverige har väckt min nyfikenhet. Och ur det lilla har sedan växt något större, något allmänmänskligt och universellt. Sökandet efter människor, livsöden och bortglömda händelser – företrädesvis från andra världskriget – har fört mig ut i världen, till USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Norge, Italien och Frankrike, till orter och byar jag inte visste fanns. Resorna inom vårt eget land har varit oräkneliga, mötena likaså. De har berikat mitt liv och jag har fått vänner för livet. Jag hoppas få söka ett tag till, och möta nya…